Self high five

i lördags blev jag skjutsad till gymmet men övergiven på plats, vilket slutade med att jag sprang hela vägen hem. i gummistövlar. på asfalt. i ösregn! hur duktig är inte jag då?

däremot tänkte jag dela med min av min tankegång då det verkligen bevisar hur mentalt driven man kan vara, benen liksom sprang av sig själv men min hjärna behövde tydliga mål. jag liksom adderade lite efter varje bit jag sprang och så här lät det i skallen:

”jag springer ut till stora vägen och ser om där går någon buss”

”äh, jag springer till första rondellen”

”jag kan väl lika bra springa till farmors hus”

”jag springer till Olympia då”

”jag springer till gula kiosken”

”okej jag springer hela vägen hem”


typ så här fast utan pool, sol och korta shorts

Det här inlägget postades i /Athleticism. Bokmärk permalänken.

Kommentarer till detta inlägg

  1. Li skriver:

    Haha, så har jag också gjort. Upptäckt att jag missat bussen så tänker att jag tar nästa, men tråkigt att vänta så går till nästa hållplats och till nästa och till nästa och till slut är det inte lönt att hoppa på bussen då man redan är nere i stan. Så fick man både motion och sparade pengar som student i Lund :D

    • Jennifer Green skriver:

      Haha skönt att jag inte är ensam ;) ellerhur i slutändan är man ju nöjd! Förutom att jag var genomvåt och iskall pga vädret men en varm dusch gjorde susen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Why ask?