A decade

jag kan inte riktigt förstå att det är tio år sedan idag. tio år.

samtidigt som jag vill skriva att det känns som om jag träffade dig igår, så känns det fortfarande som om det var en hel evighet sen. hur fan förklarar man det i ord?

i tio år har jag varit arg. arg på Gud och hela detta världssystem som tog dig ifrån oss. varför förtjänade vi det? var vi inte tillräckligt bra människor för att få behålla dig?

i tio år har jag varit ledsen. ledsen över att ständigt behöva längta efter dig och ledsen över att inte få träffa dig. jag har gråtit mig till sömns och jag har vaknat av att jag har gråtit.

i tio år har jag saknat dig. saknat dig runt matbordet, saknat dig på julafton, saknat dig när jag fick mitt körkort, när jag flyttade till italien, när jag tog examen, när jag fick mitt första jobb och alla andra helt vanliga måndagar, tisdagar, onsdagar eller övriga veckodagar.

i tio år har jag varit tacksam. tacksam för att ha fått 14 helt perfekta år med dig. för vi har varit världens största, gladaste och mest kärleksfulla familj under hela min barndom och jag är så tacksam över att kunna titta tillbaka och bara njuta av alla minnen med dig. när många andra har ett halvdåligt förhållande till deras föräldrar och en halvkass uppväxt – så fick vi istället allt bra på en och samma gång under en kortare tid.

du är världens bästa mamma och vi fattas dig varje dag.

jag älskar dig mest.

Det här inlägget postades i /Personal. Bokmärk permalänken.

Kommentarer till detta inlägg

  1. Josefine skriver:

    Jag förstår hur du känner, saknaden kommer alltid vara lika stor. Jag förlorade min mamma när jag var 14 år också, idag 25 år. Vissa dagar kan jag börja stor böla när jag tänker på hur hon såg ut och dom roliga stunderna samtidigt som vissa dagar får jag ett leende av samma tanke!
    Men saknaden kommer aldrig förminskas ju mer åren går, tvärtom nästan den blir bara större och större.
    Men som du skriver så får man tänka på dom 14 år man fick och vara evigt tacksam för dom :) Kämpa på!!

  2. Sandra skriver:

    Tack för att du är så ärlig och öppen, har saknat dina personliga inlägg. Det är liksom skönt att höra att du har haft det tufft, det gör dig mer mänsklig. Ibland blir jag avundsjuk på ditt liv för du verkar alltid så glad och som att du slltid har flyt med allt.. Men jag förstår nu att du har kämpat hårt för att ta dig dit du är och för att bli den levnadsglada tjej du ör.

    Tack för att du fortsätter inspirera och motivera. <3

  3. Linn skriver:

    Fina du<3

  4. Mathilda skriver:

    Lika fint som vanligt fina fina du. Kan inte ens tänka mig hur det känns. Men jag ryser av tanken. Massa kramar till dig, och jag lovar att din fantastiska mamma finns med dig varje dag, hela tiden. Skrattar med dig när du är klantig, och finns vid din sida vid jobbiga stunder! Hon är stolt över dig, det lovar jag.

  5. Sara skriver:

    Fint skrivet. Hoppas du får en fin dag trots allt med kanske lite Vänner, ett träningspass och god mat? <3

  6. Rebecka skriver:

    <3

  7. Sabrina skriver:

    Kramar på dig superjenni! :*

  8. Jennifer green skriver:

    tack finaste ni för era ord, so much love! <3

  9. Sanna skriver:

    Har följt din blogg ett tag och du verkar vara en fantastisk person! Din mamma är så stolt över dig <3

  10. Jenney skriver:

    ❤️

  11. Jennifer green skriver:

    ♥ ♥ till er!

  12. Emelie skriver:

    ❤ ❤ ❤

  13. Natalie skriver:

    Miljoner kramar till dig ❤️

  14. Sissi skriver:

    Skickar dig en varm, stor kram. Du är så stark!

  15. Daniella Larsson skriver:

    Skickar världens längsta och största styrkekram till dig superJenni. Jag kan tänka mig att mamsen har sett allt som du gjort och är så stolt över dig.

  16. uiff tårar direkt. du är en underbar människa och det är äckligt att sånt här ska hända fina personer. finns inte ens ord. skickar bara miljoner kramar <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Why ask?