Never thoughts of suicide, I’m too alive

timmie, i somras: du pratade i sömnen inatt

jag: gjorde jag?

timmie: ja

timmie: men du sa bara en sak

jag: vadå?

timmie: Susanne

timmie: vem heter Susanne?

______

jag får mycket frågor om hur man berättar och handskas med att man förlorat någon. hur man berättar vad man gått igenom för utomstående utan att få oönskad sympati och höra ett ”Fy fan”.

hur man pallar grejen att dra upp något man inte vill prata om, bara för att få det sagt och förebygga situationer där någon skall känna sig dum för att de inte visste. för hamnar vi inte alla där annars?

sanningens ord är som den att jag är helt fel person att fråga. jag vet att jag har många som ser upp till mig och ofta säger att jag är så stark för att jag alltid är glad, men är inte det precis vad svaghet symboliserar?

jag är inte alltid glad.

jag är inte alltid lycklig och jag är aldrig någonsin okej med det faktum att jag kommer att leva resten av mitt liv utan min mamma. men hade jag kunnat göra något åt saken så hade jag gett upp allting i livet för det.

jag tröstar mig i att alla har sina historier. precis som alla ni som läser här har någonting som ni kämpat med så har jag det också. och världen vore så himla lättare om vi slapp allt hemskt som händer, om vi slapp gråta oss till sömns och skriva långa blogginlägg i ett svagt försök att försöka uppmana alla andra förvirrade själar att vi inte är så olika trots allt.

för om vi slapp cancer, om vi slapp anorexia, våldtäkter, misshandel, övervikt, organproblem, bilolyckor och mord. om vi slapp bränder, blodsjukdomar, krig, infektioner, jordbävningar, tsunamis eller HIV, vore inte livet bra underbart då?

när våra största problem skulle vara att trampa barfota på en LEGO bit, skoskav eller vilka jeans man ska ha på sig.

men så har vi de problemen ändå, har vi inte?

för mig är framgångsreceptet ganska enkelt. jag uppskattar allt i vardagen för jag vet att man inte skall ta något för givet. jag tjafsar inte om småsaker och jag och mina nära skrattar bort små problem som jag ser så många andra bråka om. mår man bättre av att skrika på någon man älskar?

livet är för kort för att må dåligt, och jag kan inte säga det tillräckligt många gånger. jag har också dagar när jag är trött på mitt liv men jag sysselsätter mig med saker som gör mig glad och människor som får mig på bra humör. alla är vi värda det.

Det här inlägget postades i /Columnist, /Personal. Bokmärk permalänken.

Kommentarer till detta inlägg

  1. Lotta skriver:

    Så otroligt fint och klokt skrivet. Sitter här med en klump i magen och vart nästan tårögd. Du berör! Önskar att många läser och tar åt sig av denna text, för varje ord i den är så bra.
    Jag brukar säga ”att vara stark är att våga falla ibland”. Vet inte vad mer jag ska säga, var bara tvungen att skriva eftersom jag tyckte att detta inlägg var så djupt och fint.
    Det är det jag gillar med din blogg, den härliga mixen av allt!

    En kram till dig från mig.

  2. Maia skriver:

    Du är grym Jennifer, glöm aldrig någonsin det.

  3. Josephine skriver:

    Är det konstigt att man blir lite kär i dig elr..?

  4. Mathilda skriver:

    Tack, tack o tack!! för att du sprider så vettiga och kloka åsikter gång på gång. Timmie verkar vara helt underbar o det glädjer mig. <3

  5. Stina skriver:

    Jag älskar dina visa ord! Jag har läst din blogg länge nu och fastnat för den, du känns som en underbar människa. Jag förlorade min bästa vän i cancer i våras och vet att jag kommer få kämpa hela livet med tanken att aldrig mer få se henne. Du är så stark Jennifer!

  6. Emina skriver:

    LOVE YOU!

  7. Tilde skriver:

    Bäst är du alltid

  8. claudia skriver:

    Gud vad bra skrivet. Så sant! Tog till mig allt du skrev.

    Du är bäst!! :)

  9. Emma skriver:

    Allvarligt talat, jag avgudar dig! Jag är så imponerad av att du lyckas sätta ord på det mest obeskrivliga, och att du kan dela med dig till oss andra. Att bära på en enorm sorg, men samtidigt ha en sån gnista till allt i livet. Det är helt ofattbart bra, och du är så satans grym glöm inte det! Det är många människor som avundas din förmåga… Fortsätt kämpa, du är grym!
    <3

  10. Jasmine Brown skriver:

    Bästa inlägget jag läst. Håller med dig om allt du skrev, du är så klok Jennifer!
    Kram från Brown

  11. elin skriver:

    alltid när du skriver så himla bra saker så vill jag kommentera men jag är tom på ord. jag hoppas du förstår hur mycket känslor och tankeställare du ger oss läsare. det gillar jag. jag ska försöka kämpa och tänka så positivt om allt man har omkring sig som du gör. men jag hoppas att du inte håller uppe en fasad utan skriker och slår och är frustrerad för det behöver man det med ibland.
    kram

  12. Olivia skriver:

    <3 DU är så bra

  13. S skriver:

    Tack för det fina inlägget. Du har så rätt i allt du säger :) massa kramat och ha en bra dag! :)

  14. Amalia skriver:

    vettigaste inlägget någonsin, tack!

  15. Anna skriver:

    härligt inlägg av en härlig person!

  16. Emma skriver:

    Du är så innerligt fantastisk, rakt igenom och jag avgudar dina sanna ord. Fortsätt att vara som du är fina Jennifer!

  17. sandra skriver:

    Man lär sig av alla sina misstag och alla sina förluster. När min mormor dog visste jag varken ut eller in, jag visste inte vad jag ville och jag visste inte om jag ville leva. Men min morfar blev min räddare i nöden. Jag lärde mig att uppskatta honom på ett helt annat sätt, jag lärde mig att se honom med andra ögon, inte bara den snälla morfar jag alltid känt, utan den starka, underbara, fantastiska person som min mormor älskade, jag lärde mig att ta tillvara på den tid vi har tillsammans och framför allt lärde jag mig att det fanns inget jag kunde ha gjort. Innan den dagen, för fyra och ett halv år sedan, hade jag aldrig upplevt någon större förlust och jag hade nog räknat med att alla mina kära och nära skulle finnas kvar för alltid, men efter den dagen så lärde jag mig att aldrig ta någon för givet. Att aldrig räkna med att de finns kvar i morgon. För lika snabbt som regn kan komma från klar himmel, lika snabbt kan någon tas ifrån dig.
    Jag har lärt mig att leva utan min mormor, och jag har insett att hemska saker händer i livet. Men livet är till för att leva, och vad skulle vi lära oss utan alla hemskheter?

  18. Jennifer green skriver:

    massa kärlek till er och era fina ord! <3

  19. Bella skriver:

    Åh så bra och fint skrivet! Jag har alltid haft svårt att berätta om människor jag har förlorat eller om andra jobbiga saker, även för mina närmaste vänner. Men det kommer någon gång då man måste göra det, även om jag försöker undvika det så länge det går. För några år sedan visste jag inte hur det vara att förlora någon som står en nära, men nu vet jag det och nu tar jag inte saker för givet lika mycket längre. Jag har lärt mig att uppskatta det jag har och dem jag älskar, för en dag kanske de inte finns där längre.

    Fortsätt att sprida den glädje du gör! Har läst din blogg i mer än ett halvår nu och är helt fast. Jag tycker att du är en enormt bra förebild och visar att om man verkligen vill något så kan man! Men det finns såklart ingen som alltid är glad (även om du verkar besitta mycket av den egenskapen) men det visar väl ändå bara att du är mänsklig. Vilket gör dig till en ännu större förebild egentligen. Massor med kramar.

    • Jennifer green skriver:

      tack snälla för dina fina ord och massa med kramar tillbaka! alla har vi det jobbigt vilket är både hemskt men en tröst ibland!

  20. Matilda skriver:

    Du berör och ger hopp. Tack Superjenni för att du alltid ger exempel på varför du är SUPERjenni! Kram till dig och tack, för att du inte minst har gett många lite hjälp på traven i situations to come då man tror att man är ensam i hela världen om att må så fruktansvärt dåligt.

  21. Suz skriver:

    Så himla fint skrivet, det berör verkligen.

    Du ska bara veta vilken inspirationskälla du är Jenni. Hur svårt än livet är så verkar du alltid kunna vända på det och se något positivt i allt det mörka. Beundrar verkligen dig. Jag beundrar dig för att du säger att det är okej att må dåligt, att gråta, beundrar dig för att du lyckas sprida sådan glädje hos så många, beundrar dig för att du verkligen följer dina drömmar och vågar göra saker som inte många andra vågar göra. Du är den där tjejen som jag skulle vilja vara, och jag tror att det är många andra som tänker så också! :) Man känner igen sig i allt du skriver, du är verkligen smart och kan tänka outside of the box.
    Du inspirerar mig också att vilja träna,och det känns alltid lite bättre när jag sitter och smäller i mig choklad och ser att du gör det också ;) Det gör det mer okej liksom, haha.

    Du är verkligen Superjenni!

    (Sen måste jag säga att jag tycker det är ganska läskigt att min mamma också heter Susanne och min syster Michelle. Det slog mig precis.)

    • Jennifer green skriver:

      Tack tack tack och tack! Jag blir så jävla glad när ni är så himla fina, gud välsigne er, som man brukar säga. Pch vad läsligt ja! Fattas bara att vi både hette samma!

  22. Therese skriver:

    Du är en fin människa. Och du har så jävla mycket bra grejer att säga. Man måste bara leva livet.

  23. Elin skriver:

    Du kanske inte läser kommentarer såhär långt bak. Men fan vad livet är orättvist. Idag, ja bara för några timmar sedan miste jag min fina älskade mormor i den helvetes jävla (ja så får man säga) cancern. Jag antar att det kommer bli lättare, men fan vad arg jag är. Hur lär man sig att acceptera detta? Fan, fanfanfan…

    • Jennifer green skriver:

      Fy, beklagar sorgen :( jag vet inge hur man lär sig acceptera det. Man får lära sig leva med det men jag är fortfarande inte okej med vad som hände oss. Jag förtränger det och klarar inte att tänka på det alls. Man får trösta sig i att de va sjuka och led och faktiskt mår bättre nu. Men man hade ju tagit på sig deras smärtor bara för att få ha dem kvar. :/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Why ask?