av någon konstig anledning så lyssnar jag aldrig när folk säger vad de heter för jag är så fokuserad på att säga mitt eget namn rätt
(efter en incident när jag som yngre hälsade på en snygg kille och presenterade mig med hans namn)
jag: what’s the name of this professor?
vicky: oh
vicky: I don’t remember
jag: me neither
vicky: how should we call for him?
jag: excuse me?
jag: tommaso?
jag: francesco?
jag: Oooooh Nooooooo
han: did something happen?
jag: no it’s fine. now that you’re here, we could use your help.
Haha jag är precis lika dan. Varje gång jag hälsar på en ny person så fastnar aldrig namnet, typ som att jag inte ens lyssnar utan tänker bara på vad jag själv ska säga. Blir väldigt jobbigt ibland!
Hahah sjukt jobbig vana!
hahaha bästa
Smaart! ;D
Hahahaha, underbart! Jag är EXAKT likadan, givetvis efter en liknande händelse där jag presenterat mig med min mammas namn direkt efter hon presenterat sig själv, på en 50 års fest, för säkert en 5-7 gäster! Skoja de trodde hon hade dålig fantasi när vi båda hette samma namn :)
Hahaahha såå kul!